ABU DHABI ADVENTURE CHALLENGE

Starten
Vid Abu Dhabis strand har startområdet byggts upp. På grund av morgondimman skjuts starten upp ytterligare en halvtimme. Det ska bli bra bilder, det är viktigt. Vi måste ha sol vid starten lyder speakerns förklaring.

Lagens kajaker med små segel ligger uppradade längs stranden. Alla lika. Proffsigt. SAGA som arrangör är kända för en superb organisation, trots sitt franska manér. Med Abu Dhabis turistråd i ryggen har det satsats. Kajaker och cyklar till alla lag. Ingen diskussion.

Kajakerna ligger vid vattenbrynet, tungt lastade med utrustning, mat och vatten för två dygn i rejäl värme. De kan släpas men är inte lyftbara. Det knakar oroväckande i kajakskrovet. För att få en bra start vill alla lagen få ut så mycket kajak i vattnet som möjligt, utan att kajaken sticker iväg från stranden för tidigt. Fem minuter innan start samlas lagen 100m bakom kajakerna vid startlinjen. Tidvattnet går mot flod och vinden fläktar i ryggen.

Efter att ha väntat på en timmes uppskjuten start går sekunderna långsamt. Med en halv minut kvar tjuvstartar en kajak själv med hjälp av vind och tidvattnet. Pettri från Team Finland rusar panikartat efter kajaken som nu har fått upp en bra fart med god vind i seglen. Lyckligtvis nog fångas kajaken upp av pressbåtarna ute i bukten. Starten skjuts upp ytterligare tio minuter....

Solen har brutit sig igenom morgondiset. Stranden och Abu Dhabis imponerande monsterskyskrapor värms upp i solen. Startskottet är befrielsen. Änterligen på gång. Inga mer förberedelser. Nu är det bara att köra. ”Halva” tävlingen har genomförts.

Havet
Kajaketappen tog oss i sydvästlig riktning, 12 mil längs kusten av emiratet Abu Dhabi. Sträckan var delad i två etapper med ett obligatoriskt stopp under dygnets mörka timmar. Utanför Abu Dhabi finns något av en naturlig skärgård, med sandbankar och kroallstensöar i ett turkost vatten. Storslaget. Djurlivet i vattnet skulle enligt uppgift vara rikt med bland annat delfiner och havssköldpaddor. Flygfisk var det enda vi såg. Tillräckligt nära för att oavsiktligt valla en flygare med paddeln ner på kajaken. Sanslöst roligt efter 15 timmars paddling.

Efter nattvilan gled lagen iväg i gryningen. Vi låg nu topp tio tillsammans med de andra svenska lagen och Team Finland. Den andra dagens paddling omfattande en exponerad passage över en 35km lång fjärd. Under natten hade vinden vänt en aning och vi hade nu rak motvind. Tillsammans med de ogynsamma tidvattenströmmarna höll vi periodvis en snitthastighet på 3-4 km i timmen. Dagen blev lång. Närmare sex på kvällen, vid skymningen, nådde vi etappmålet. Med stapplande steg korsade vi mållinjen. Många efterkommande lag som fick korsa fjärden i mörkret skulle inte komma i mål förrän tidigt på morgonen. Det sista laget anlände med en timme till godo till starten för ökenetappen.

Öknen
Sandöken. Sand i skorna, det vill man inte ha. Diskussionerna hemma i Sverige hade varit omfattande gällande skoval och damaskkonstruktioner. Allt för att hålla sanden ute. Vi var i kontakt med Extreme Sports-Jacob i Danmark som har en omfattande erfarenhet av löpning i öknen. Hans budskap var klart. Heltäckande damasker gäller. Möjligtvis täta skor med en bra ankeldamask. Dock hade hans hemtillverkade damasker fungerat bäst. Testerna blev många. Det slutatde med att vi tog och gjorde det bästa av vad vi hade. Emil och Kristin valde att ta legendskorna i AR-sammanhang, Salomon X-raid 3D med Gortex-membran (täta mot vatten och därmed sand) och kompletterade skorna med en lätt och väl sittande ankeldamask. Daniel och jag valde Salomon X-raid 3D S-lab med fast damask och ett plastmembran som håller skit ute. Dock ej vattentäta men väl fungerande i sand, grustag och bösig terräng hemma i Sverige. Daniel tog även med sig Icebug MR2 i vinterutförande med fast damask (täta men varma!). Vi var väl medvetna om att ökensanden var av finare typ. På gränsen till silt. Vi behövde testa skorna på plats.

Väl i Abu Dhabi tog vi oss till närmaste strand. På med skorna. Testet skulle visa om vi skulle gå två dygn i öknen men någorlunda hela fötter eller med sandpapper i skorna. Emil och Kristin gav sin lösning godkänt. Plastmebranen i Salomonskorna var det sämre med.... Det var nog aldrig avsett för att hålla ökensand utanför skorna. Två dygns helvete i öknen tornade upp sig. Daniel tog på sig sina Icebug och konstaterade att det inte skulle bli några problem. Själv hade jag bara ett par gamla söndersprungna Nike Triax som reserv... Kanske var det så mycket hål i dem så att sandel lätt kunde rinna ur dem, som en sandal ungefär... Önsketänkande. Förväntningarna inför en ”grymt fin” ökenettapp var på väg att grusas, eller snarare sandas. Operation skojävel hade börjat.

Ingenjörerna resonerade i sann Kurt Ohlsson-anda. Ingen idé var sämre än den rådande skolösningen. Lösningarna sållades till två. Endera att skaffa heltäckande damasker på plats. Förenade Arabemiraten består av sand och åter sand. Här borde det finnas. Alternativ två var att täta skorna med tyg, plast eller lim. Första alternativet tömdes fort. Efter att ha vänt upp och ner på Abu Dhabis största shopping mall insåg vi snabbt att här springer man inte i onödan i öknen inte. Om man gör det så är man antingen nomad och går barfota eller så kör man monsterjeep. Allt som drar under tre liter diesel per mil ansågs som ovärdigt. Pakistanierna som bemannade butikerna undrade varför vi skulle springa i öknen? Det verkade fullkomligt onödigt! Där finns ju ingen AC.

Det andra alternativet återstod. I ett av de större varuhusen hittade vi en ”snickra-själv-hörna” med lim och silikon. Silikon blev det. På 60 minuter förvandlades Salomonskorna med membran till gummistövlar. Täta? Ja. För att vara säker på att skydda fötterna kompletterades lösningen med våtsockar med limmade sömmar. Valet av neopren motiverades av juryn med ”hellre kokade fötter än blästrade...”.

Lagen var redo att starta på den tredje etappen. Två dygn i öknen. Sanddynerna på håll såg ut som berg, ca 200m mätte topparna till. Sanddynor var ett klart understatement. Sandberg är en bättre beskrivning. Vid ett snabbt överslag insåg vi att vi sannolikt skulle samla ihop nästan 3-4000 höjdmeter under de kommande två dygnen.

Lagen sneglade nyfiket på varandras skolösningar innan starten. Damasker, tejp, täta skor. Förvånansvärt många utan någon lösning alls. Antingen väldigt rutinerade eller fullkomligt ovetande om vad som väntade.

Starten gick. Ett förväntat högt tempo. Morgonsolen hade redan hunnit göra sitt för att trycka upp temperaturen. Vindstilla. Det skulle bli varmt. Skorna? Skulle silikontricket fungera? Första dynan skulle ge svaret. Lättnaden var välkommen. Skorna höll tätt. Men otroligt varmt. Neoprenet arbetade som det skulle. Behöll vätskan och isolerade värmen. Varmare än Lundhags cellgummikängor i Afghanistan. Fy fan. Långa dygn i öknen. Men juryns utlåtande stod klart. Hellre kokad än blästrad!

Lemmeltåget av lag forcerade det sterila och stilrena landskapet. Vägvalen mellan sanddynorna och de barblåsta platåerna var många. På grund av oljefyndigheter i området fick vi använda oss av alternativt kartmaterial. Tävlingsorganisationen använde sig av öppna medier och försåg lagen med satelitbilder från Google Earth. Sannolikt med långt mycket bättre kvalitet än det rådande kartmaterialet. Spåren efter framförvarande lag underlättade vägfinnandet. Sand och snö har mycket gemensamt. Genom att tänka snö kom vi snabbt underfund med var sanden var mer packad och blåst.

Den första dagens ökenetapp bestod av fyra obligatoriska kontroller samt fyra bonuskontroller. En utebliven bonuskontroll resulterade i sex timmars tidstillägg. Ett tillägg som definitivt skulle avskilja oss från en eventuell topp-tio placering. Målet var klart. Alla kontroller skulle tas.

Tre på natten anlände vi till etappmålet och nattlägret där vi några timmar senare skulle starta med en femte lagmedlem, kamelen. Öknens skepp som de kallas. Mentalitet och intelligens som hundar (mindre begåvade hundar), men med lynnen som gamla sura hästar. De tre timmarna som vi ägnade oss åt kamelerna på Kolmården innan tävlingen kom till maximal användning. Tydlighet och bestämdhet (som med alla djur) var nyckelorden. Daniel var snabb att ta kommandot över kamelen. För att få kamelen att ligga gällde det att själv gå ner i huksittande. För att kamelen sen skulle ställa sig upp fick man sträcka upp händerna och göra sig lång. Hela laget engagerades. Kamelen skulle sitta, hela laget satt på huk. Kamelen skulle stå, hela laget gjorde vågen. Hur corny som helst. Men, det fungerade!

Kamelframgångarna var tämligen begänsade hos de flesta lagen. Den femte lagmedlemmen som skulle underlätta förlyttningen var för många bara ett stort problem. Det blev inte bättre för att flertalet lag inledde morgonen med att springa med sin nyvunne vän. Blir man ovetandes indragen i en tävling onödigt tidigt på morgonen och dessutom tvingas att springa är det inte konstigt att man blir förbannad. Efter ett par timmar var öknen fylld av sura, strejkandes och brölande kameler. De drabbade lagen var förtvivlade. Kamelerna än mer förbannade.

Vi körde på linjen possitiv uppmuntran med vår kamel, som för övrigt gick under arbetsnamnet ”Toe”. Sannolikt hade aldrig Toe varit med om att bli uppmuntrad för att ha gjort något bra. Framåt kom vi. Halvvägs av etappen, vid den tredje kontrollen, bröt tävlingsledningen etappen. Då låg vi i täten. På grund av de omfattande problemen med kamelerna ströks etappen från det totala resultatet. Inte mer än rätt.

Den femte dagen skulle tillbringas på cykel. Vi skulle ta oss ut från öknen. På grund av att tävlingens samtliga etapper hade dragit ut på tiden, långt längre än beräknat, kortades cykelsträckan. Vägen vi cyklade hade en gång i tiden varit asfalterad. Nu var det mest spruckna asfaltsflak blandat med drevad sand. Lite av en dåligt underhållen väg i norra Sverige. Etappen var kort och samtliga lag satsade hårt. Tempot var högt, igen. Cykling i sand är som att åka skidor i lössnö. Högre hastighet ger en högre stabilitet. Utför var det bara att koppla ur bromsarna och köra. Inshalla!

Bergen
Under hela tävlingen hade vi legat jämt med det svenska laget Halti. Under paddlingen var vi starkare och skapade oss en lucka på 20-30 minuter som de tog ikapp på ökentrekkingen. Under cyklingen gick de otroligt bra och de var nu totalt 27 minuter framför oss inför den sista dagen. Lundhags var utom tidsmässigt räckhåll ett par placeringar framför, som bästa svenska lag. Den sista etappen innehöll 25km/1500 höjdmeter bergslöpning med säkrade exponerade sektioner, klättring och därefter en kortare cykling till den sista sträckan, 4,5 km löpning in till målet i Al Ain, vid gränsen till Oman.

Lagen startades gemensamt på morgonen vid foten av berget Jebel Hafet. Det var två timmar kvar till solen skulle komma åt att värma oss på riktigt. Vi hade inget att förlora. Vi var tvungna att gå ifrån Halti med 30 minuter för att slå dem i totalen. Starten gick för sista etappen. Underlaget var bytt från sand till vass sandsten. Blåsorna och tryckskadorna på fötterna gjorde sig påminda. Piotr i det polska laget Speleo Salmon grimarserade illa, men fortfarande väl springandes. Under ökenetapperna hade sanden i skorna nött bort huden på hans hälar. Inte en skinnbit fanns kvar.

Banan tog oss upp mot bergsyggen via en lång uttorkad canyon. De flesta lagen, inklusive vi, hade varit sparsamma på vattnet för att göra packningen lättare. I slutet av canyonen gick vi torra, med över en och en halv timme kvar till vattendepån innan det bar av utför. Väl uppe på bergsryggen omhändertogs vi av solens varma sken. Sandpapper i munnen.

På bergsryggen skulle vi ta en kontroll som låg söderut, för att sedan springa tillbaka och fortsätta norrut mot klättermomenten. På väg tillbaka från kontrollen räknade vi tiden. Hur långt före Halti låg vi? När vi passerat uppstigningsplatsen på ryggen kunde vi konstatera att vi var före Halti med minst 25 minuter. Bra, men inte tillräckligt. Vattendepån kom kort därefter som en befrielse. Vi levde igen.

Vi låg på utför med sargade ben. Vid klättermomenten hade lagen stackats upp och det blev en längre väntan på vår tur. Vi räknade minutrarna till Halti. Efter cirka 30 minuter kom de. Vi ledde över dem nu, men ytterst marginellt.

Precis när vi skulle kliva på repen kom Micke från Lundhags springandes. Han skrek på hjälp. 500 meter bort hade Björn i Lundhags snubblat och tappat balansen. Oturligt nog föll han över klippkanten och tog ett fall på 10 meter för att sedan stanna ytterligare 10-15 meter ner. Läget var oklart. Läkare flögs in på ett par minuter med helikopter.

Vi kunde efter ett tag konstatera att Björn hade livet i behåll, men med ett öppet benbrott och en axel ur led. En stor lättnad infann sig hos lagen när informationen nådde fram om att Björns läge var stabilt. Tävlingen fortsatte med det trista resultatet att det bäst placerade svenska laget var ute ur tävlingen.

Väl nere från berget bar det av på en lättcyklad sträcka in mot Al Ain. De sista 4,5 kilometrarna med löpning kunde avgöra om vi skulle slå Halti eller inte. Tidsdifferensen mellan lagen var oviss. Vi visste inte hur tider eller ställningen såg ut exakt. Mike i Halti var övertygad om att vi bara hade ett par sekunder till godo. Ingen anledning att chansa resonerade vi. Det var fullt ös in i mål som gällde. Sida vid sida med Halti sprang vi de 4,5 kilometrarna på blanka 20 minuter efter sex dagars tävlande.

Inte förrän vid prisutdelningen stod det klart. Vi slog Halti. Med sex minuter. Spurten var kanske onödig, men den kändes bra. Vi tog elfteplatsen. Vi siktade på topp tio. En elfteplats är vi dock mycket nöjda med efter tävlingen. Vi har som lag kört bra och skaffat oss ytterligare erfarenheter. Det var första gången som Emil och Kristin körde en internationell flerdygnstävling. Något som de genomförde på ett strålande sätt. Men helt klart så presterar man bäst i de miljöer man tränar i. Åter till snöblandat regn, nollgradigt, (mot)vind och mörker.

En resa till Abu Dhabi och den Förenade Arabemiraten kan starkt rekommenderas. Imponerande moderna byggnader! Men se även till att komma ut från städerna.

Johan, FJS