ADVENTURE RACING WORLD CHAMPIONSHIP 2007

Med oss hem från ett regnigt skottland har vi en nionde plats på VM 2007 som vi är mycket nöjda med. Motståndet den här gången var mycket tuffare, banan var elak och vädret bidrog till att göra det surt för många. Vi lyckades att köra smart under hela tävlingen och följde vår planerade taktik. I den här tävlingsresumén berättar vi om vad som hände ute på banan, hur vi jobbade med den mentala inställningen och hur vi lyckades jaga upp några tätlag att spurta nerför skottlands högsta berg, Ben Nevis, efter sex dygns tävlan. En lång tävling ger en lång historia. Nöjsam läsning!

Fick du mé fettet? Frågade Nicklas dåsigt innan båten lade till vid Island of Rum utanför den skotska nordvästkusten. Jag klappade på ryggsäckens nätficka och nickade samtidigt menande. ”Den här gången tänker jag kladda in fötterna flera gånger ordentligt under loppet för att rädda dom” förklarar Nicklas. Han visste förmodligen redan då hur det skulle bli. Fötterna skulle få gå genomblöta sex dygn i sträck. Vi bestämde oss tidigt i uppladdningen till tävlingen att ställa in oss på det värsta, så kan det bara bli bättre! Tänk 6 dygn regn och minst tre ”fuckups” under tävlingen, så kommer vi fortfarande vara glada när det bara regnar 5 dygn och vi bara råkar ut för två ”fuckups”! skrattade Johan.

På Island of Rum, en skotsk nationalpark, skulle vi genomföra prologen. 700 meters simning och sedan ett bergsmarathon, motsvarande första dagen på FEM 70, fast kryddat med 1800 höjdmeter. Klockan 10:00 sprang 196 grodmän och kvinnor iväg ner till stranden för att hoppa i vattnet. Starten hade äntligen gått på ARWC 2007 (Adventure Racing World Championship) och första etappen var avklarad… att ta sig till startlinjen!

Alla inom adventure racing är helt eniga om att dessa stora tävlingar består av två etapper. Först att ta sig till startlinjen med fullt lag och all utrustning och sedan själva racet. Att ta sig till startlinjen innebär månader av förberedelser och fokusering. Det är stora investeringar i form av tid, pengar och träning som satsas. Att också lösa finansiering, utrustning och all logistik har sysselsatt 120% av vår fritid under vintern och våren. Att bygga och forma ett lag är en hel vetenskap, men vårt koncept att lagmedlemmarnas grund skall komma från Fallskärmsjägarskolan har gett oss ett stort försprång. Våra militära erfarenheter är i mångt och mycket direkt användbara i adventure racing.

Prologen tar oss upp på ett antal 900 meterstoppar på ön, solen skiner och första dagen blir en trevlig upplevelse. Efter 7 timmar i bra tempo upp och nerför bergen sladdar vi in på en 15:e plats. Nora, brasilianskan som vi i år körde med, är också pigg efter första dagen, vilket var ett av dagens mål inför fortsättningen. Navigeringen har gått bra, och det vore väl konstigt annars när vi nu är fyra stycken orienterare som kan avlösa varandra. Nora är även hon navigatör i det brasilianska tjejlaget Atehna.

Foto: Anders Burman

Under det obligatoriska nattstoppet på ön svarar Nora på journalisternas frågor, hur det är att tävla med tre militärer: - It's easy to race with these guys, they are Supermens. I don´t have to look at the map, I know that they are always in the right direction, so when I suffer I still know that I am on the right way and don´t have to turn back.

Morgonen därpå är det masstart i kajakerna. Det bjuds på 65 km paddling i hård sjö på atlanthavet som första sträcka. Vi har kommit över två snabba kajaker tidigare i veckan, men börjar nu tveka på vårt val när båda kajakerna dyker djupt ner i vågorna och vattnet som inte mäter många grader. Trots att avståndet mellan min och Johans kajak och den som Nora och Nicklas sitter i, inte är många meter, försvinner de hela tiden utom synhåll ner i vågornas dalar. Koncentrationen är konstant hög hela tiden. Efter tre timmars vågbrytande paddling skall vi snart in i en vik och ta första kontrollen i lugnare vatten. Men en överraskande stor våg som bryter från sidan välter kajaken som Nickals och Nora sitter i. Jag och Johan dockar snabbt deras kajak som har vänts på rätt köl. Vi driver snabbt in mot klipporna där vågorna slår in skrämmande hårt. De klättrar systematiskt upp i kajakerna, Nicklas först, sen Nora. Det är bara sekunder kvar tills båda kajakerna kommer kastas mot klippkanterna och flisas sönder.

Vi länspumpar kajaken och lyckar få paddlarna i vattnet när vi är på ett marginellt avstånd från klipporna. 20 minuter senare är vi inne i viken och kan ta den första kontrollen. Vi tar en kort paus sittandes i kajakerna för att trycka i oss vätska och energi. Blåsten och vågorna har inte tillåtit oss att släppa paddeln en enda gång på vägen hit och nu har vi ytterligare tre timmars koncentration kvar för att ta oss in mot fastlandet. Resten av sträckan går mot vågorna och allt känns genast mer stabilt.

Framåt kvällen kommer vi fram till första växlingsplatsen (TA1 = Transision Area 1) efter att genomfört en ”microorientering” till fots. Nästa sträcka är en (monster)trekking. 45 km till distansen, men med mer än 4500 höjdmeter total stigning! Det är mörkt när vi går ut på sträckan och redan efter någon timme stannar vi för att ta vår första sovpaus. Taktiken inför årets VM var just att våga sova ordentligt tidigt i tävlingen. Två timmar per natt siktade vi på. Vi kröp ner med blöta kläder i våra plastsäckar med silverdukar inne i, precis så som britterna hade rekommenderat oss. Tro det eller ej, men det fungerade. Kanske inte jättevarmt men vi huttrade iallafall inte. Ryggsäcken fick ligga underst och skydda mot den blöta, kalla mossan. Efter en liten blund var vi pigga och på fötterna igen. Vindar med regn och hagel mötte oss 15 timmar senare när vi besökte den sista toppen på sträckan. På väg ner till nästa växling var humöret på topp ända tills diskussionen kom in på sovtaktiken. På mitt påstående att det kändes väldigt stärkande att ha sovit två timmar i natt kontrade Nicklas, som var chef väckarklocka, att sovstandot bara hade varit 45 minuter. Det blev tyst i 5 minuter innan jag irriterat sa till Nicke: Var du tvungen att tala om det. Jag har ju gått hela dagen och känt mig utvilad och nu gör jag inte det längre.

Nästa sträcka är cykling, men innan vi går ut på den kommer Team Lundhags in från trekkingen. Mikael har inte bara skadat knät i ett fall utan har också dragit på sig både hälseneinflammation och knäproblem. De har stångat sig igenom den stora trekkingsträckan men inser att det inte fungerar att fortsätta. Innan vi lämnar TA1 ser jag Björn, lagkapten i Lundhags, sitta med tom blick intill en av materiallådorna. Jag kan förstå och lider med honom. Bryta en tävling som denna med allt det har krävt för att komma hit är ett av de tyngre ögonblicken en multisportare ställs inför.

Kommande cykelsträckan blir både lång, svår och kall. Regnet har nu parkerat över oss och kommer hänga så i ett par dagar. Efter två punkteringar och lite sömn i ett ruckelhus längs vägen anländer vi framåt morgontimmarna till en travers över en ravin. RedBull organisationen hade riggat momentet och delade även ut redbull dricka vid kontrollen på andra sidan. När vi kommit iväg en 400 meter från kontrollen slänger jag ur mig kontrollfrågan om alla stämplade vid kontrollen. Alla deltagare bär nämligen på en sportIdent pinne som skall stämplas på alla kontroller. Jag kommer faktiskt inte ihåg, säger Johan och även Nicklas blir tveksam. Jag fick min redbull av den där blonda tjejen, sen var jag nöjd, fortsatte han. Ingen idé att chansa så hela laget stegar tillbaka för att ta det säkra före det osäkra och stämpla en gång till. Ibland kan snygga tjejer verkligen ställa till det för en…

Framåt eftermiddagen når vi TA2 vid den berömda sjön Loch Ness. Vi är vid det här läget helt nergrisade i lera efter en riktigt lerig avslutning på cykeletappen. Här möter vi det polska laget som tar det lite lugnt då en av deras lagmedlemmar hade oflyt nog att krocka med en 500 kilos häst på vägen ner. Hästen klarade sig bra men polacken behövde lite tid att hämta sig efteråt. Näst upp var simning på Loch Ness. Johan och Nicklas drog vinstlotten och hoppade i vattnet med våtdräkt och fenor medan jag och Nora satt i kajakerna som följebåtar. Efter det momentet var det trekking igen och nu skulle vi upp och korsa en högplatå som skottarna kallade den skotska öknen. Likheten med öken förstod jag inte för det var som att gå på en blöt myr-åker i 8 timmar. Inte speciellt kul och grymt kallt blev det. Dimma, regn och blåst samtidigt gjorde att man bara ville komma därifrån. Vi lyckades få 2,5 timmars sömn som tur var, innan vi kom upp på höjd.

Vid lunchtid nästa dag laddade vi om med varm mat och hoppade på cyklarna. En teknisk cykling först där Nicklas bakväxel fick sig en ordentlig törn av en sten så växelörat fick bytas ut. Jag kan lova att det är ingen finmekanik man håller på med när regnet öser ner, fingrarna är fulla med grus och man huttrandes skall laga växlar och kedja. Men det går och vi var snart på rulle igen. Kylan, regnet och blåsten hade nu tuffsat till alla lagen ordentligt. På den kommande sträckan där vi skulle ta oss upp på ett berg för ett par repmoment, började tävlingen komma in i sitt mer allvarliga stadium. Alla lag framför oss hade kommit ner rejält nedkylda. Vi hade också svårt att få upp någon värme i kroppen hur snabbt vi än försökte små springa. Backup fleecen och varma mössan fick tas fram ur ryggsäcken i ett försök att få upp kroppstemperaturen. Vi nådde en ok arbetstemperatur i kroppen men känslan av att inte ha någon mer backup i form av torra kläder i ryggsäcken är obehaglig. Händer det något nu som tvingar oss att stanna en timme eller mer så är man ute och leker med de verkliga riskerna.

Regnet upphör framåt natten, när vi genomfört repmomentet på berget och är på väg till nästa TA på våra cyklar. Väl nere i växlingsområdet får vi veta att Richard Usher, världsmästaren från förra året och favorittippad i år, har råkat ut för hypotermi under paddling som vi har framför oss. De har tvingats att stanna för att lösa krisläget men är fortfarande med i tävlingen. Vi höjer vårt stridsvärde med en tretimmarspaus för att sova och äta ordentligt innan vi ger oss ut på paddlingen. Det är motvind och fortfarande ganska kallt. I mitten på den avlånga sjön trycker jag i mig några chokladbollar och känner genast hur humöret stiger. Det gör att tankarna börjar kretsa kring fenomenet med ups and downs, vilket jag förmedlar till Johan. Johan! man brukar ju säga att det bästa med att ha en down är ju att det kan bara bli bättre, eller hur!? Johan nickar instämmande. Men vet du vad det värsta med att ha en up är? Nej, vadå, svarar Johan. Jo vetskapen om att det bara kan bli sämre! förklarar jag och känner redan hur suget efter en ny chokladboll tar fart för att inte dippa.

Foto: Anders Burman

Den ordentliga omladdningen vi gjorde innan paddlingen har vi igen eftersom vi gör hela paddelsträckan på mindre än tolv timmar. En tid i klass med ledande Team Nike. Sträckan innehåller ett par portage, där kajakerna skall släpas och dras på land och på vägar. Regnet upphörde framåt nästa dag och solen tittade fram. Det blev ganska varmt och vi fick en del förundrade blickar när vi sprang fram längs vägarna med våra kajaker endast iförd kalsonger och nummerväst. Trots en bra sträcka och att vi nu låg på en tionde plats totalt av 49 startande lag, klarade vi inte ”cut-off” tiden för nästa trekkingsträcka. Det innebar att vi fick ta en genväg direkt till nästa växlingsplats fyra timmar bort, istället för att göra den tänkta etappen. Faktum var att bara fem lag han ut på sträckan innan den stängdes. En banläggarmiss så det förslår. Nora läser vidare i Roadbooken, som beskriver banan i text och skiner upp när hon tolkar texten som att vi inte kommer springa över BenNevis på sista sträckan utan istället cykla direkt till mål från sista TA’t. Diskussionen börjar ta fart men dödas kvickt av Johan som poängterar att vi skall ställa in oss på det värsta. Funderar inte på avkortningar utan vi ställer in oss på att vi skall göra hela banan så blir ingen besviken sen. MindSet’et fokuserades om på längsta möjliga alternativet och vi körde vidare.

Från det militära har vi bittert fått erfara under flera övningar att målet inte alltid är där man tror det är. Det var mer regel än undantag att en tänkt upphämtning och hemtransport helt uteblivit och patrullen har istället fått gå hem eller fortsätta övningen i ytterligare fyra dygn, fast utan ryggsäck, mat och förstärkningskläder. Bra för den mentala träningen!

I nästa växling, från kajak till trekking, har vi nu tillgång till alla våra fem utrustningsboxar. Jag och Nicklas börjar genast greppa två av dem för att öppna och leta utrustning inför nästa sträcka. Nora har sinnesnärvaro nog att hejda vår planerade ”persiska marknad”. Hon är övertygad om att allt vi behöver finns i en av boxarna, Låda D. Jag och Nicklas tittar på varandra och försöker få de sista vakna hjärncellerna att samarbeta för att bedöma om vi skall tro på henne eller inte. Vi följer Noras råd och öppnar bara en låda där allt vi behöver finns. Resultatet blir en mycket snabb och effektiv växling som imponerar både på publiken och på det polska laget som vi nu fajtas med. Det tar inte många minuter innan vi gör ryggsäck på och stegar iväg ut över myren mot nösta TA.

Polackerna är kvar med alla lådorna öppna och prylar strödda överallt. Vi driver på över myren en timme tills vi kommer ut på en liten grusstig. Ett försök att småspringa rinner ut i sanden då Nora nu har börjat få allt större svårigheter att hänga med. Hon har en andning som en hare och är tämligen ansträngd. Johan kopplar snodd på henne när det bär av uppför medan jag och Nicklas förser henne med energi och vätska. Tempot är inte så högt och i mitten på sträckan tågar det polska laget om oss. Det har mörknat och vid midnatt når vi nästa växlingsplats. Med den stabila sömnen som vi tog ett dygn tidigare har vi nu bestämt oss för att köra hela vägen in till mål utan några fler sovpauser.

Näst sista sträckan, en cykelsträcka på en mycket stenig och brant väg, blir tuffare än vi förväntat oss. Uppe på berget kommer vi in på en liten stig, som är mycket teknisk och kuperad. Nora har det ännu svårare nu på grund av att hennes kropp har reagerat med att svullna upp, andningen är häftig och ögonen på henne snurrar. Vi är maktlösa att hjälpa henne med snodd, eftersom stigen är så teknisk. På de brantaste partierna tar jag hennes cykel och Nicklas drar upp henne för backen. Vid en brant nedförsbacke höll vi nästan på att se slutet på den här tävlingen. Nora tappar balansen och flyger över styret rakt in i skogen. Hon landar under en gran och har slagit i kindbenet i en stor sten. Det måste ha smällt till rejält inne i skallbenet för hon ligger där en kort stund alldeles tyst innan smärtan kommer. Sakta och försiktigt pushar vi på hennes motivation att fortsätta och snart är vi alla uppe på cyklarna igen. Det bästa med Nora var att hur illa däran hon var hade hon aldrig en tanke på att ge upp. Det är en förutsättning för att gruppen skall ha en chans att hjälpa varandra och fortsätta till mållinjen. Denna inställning skulle komma att prövas fler gånger under kommande och sista sträckan.

Sista biten ner till växlingen på cykeln kom sömnmonstren och hälsade på. Jag håller en konversation med Nicklas under 5 minuter, i vilken han inte är delaktig. När jag högt svarar honom: Just det!. Tittar han på mig mycket frågande. Jag ängar den kommande minuten att försöka jag reda ut för mig själv vad som var verklighet och dröm egentligen i samtalet. Slutsatsen är enkel och jag klappar till mig själv i ansiktet för att vakna till.

Foto: Anders Burman

Ner på växlingsplatsen vid foten av Ben Nevis får vi informationen att väderprognosen ser bra ut och att vi skall upp över berget. Nora är rejält nerkörd i skorna nu energimässigt. Det har gått långsamt hit och vi har könslan av att bakomvarande lag tar in tid på oss. Tävlingshormonerna produceras nu i allt högre takt och jag hetsar på de andra att göra en snabb växling. Nicklas tar hand om pepptalket med Nora. Trots att hon nu är illa medtagen och tämligen vit i ansiktet reser hon sig resolut upp och säger: Okey guys, let’s do this!

Stoppet i växlingszonen tar ändå drygt 40 minuter och i klättringen uppför Ben Nevis tittar vi oss om hela tiden för att se om något lag är på väg in i växlingszonen bakom oss. När vi plockat 100 höjdmeter av de 1300 som skall bestigas till toppen börjar Johan tänka efter och säger till mig. Du Daniel, här skall vi bestiga Skottlands högsta berg i åtta timmar. Berget som kräver flest människors liv per år och jag har laddat med en redbull och två nävar gelehallon. Va f-n tänker man med? Jag svarar medlidande genom att räcka över en av mina chokladbollar och johan ser genast lugnare ut.

Efter 30 minuters klättring ser vi ett lag som cyklandes är på väg in i växlingen nere i dalen. Jag tittar på klockan och gör bedömningen att de är en timme och en kvart efter oss om de gör en normal växling. Hey guys, the race just started! Ropar jag till laget. När de lutningen börjar bli riktigt brant kopplar både Johan och Nicklas snodden på Nora. Som två parhästar släpar de upp Nora för berget med dragsnoddar som mer liknar två fiolsträngar. Samtidigt fokuserar jag på att trycka i Nora så mycket vätska och mat som möjligt. Nora är vit i ansiktet och har mycket hög andningsfrekvens. Vi vet att uppför kan vi dra henne, men utför i blockstens terrängen har vi inga möjligheter att kraftfördela. Då hänger lagets fart på hur snabbt hon kan ta sig ner. Stämplingen på Ben Nevis högsta punkt går som tåget men nu börjar utförsklättringen.

Först skall vi klättra en timme längs kammen ovanför en jättestor gryta innan vi når andra kontrollen på Ben Nevis-massivet. Kammen är mycket smal och vi klättar alla runt och ovanpå klippblocken för att ta oss fram. Vi ser framförvarande lag och klockar dem 45 resp 25 minuter framför oss. Dock vet vi inte vilket lag som är vilket. Banan var designad med sk shortcuts längs banan, vilket gjorde att lagen blandades upp och det var svårt hålla ordning på om framförvarande lag var med i ”long, short eller short-short course”. När såg ett lag som dök upp på kammen 48 minuter efter oss var vi övertygande om att det var Halti, ett annat svenskt lag som vi hade bakom. En titt på klockan 20 minuter senare visade att de tog in på oss. Haltis lagkapten, MultiMike, har en tävlingsskalle som heter duga och han kan säkert piska sitt lag till att rusa ner för klipporna om han får vittring på oss. Säger Johan till mig och vi börjar fundera på sätt att öka vår egen fart ytterligare. Nora faller plötsligt ihop på marken mellan stenaren. Hennes ögon är ofokuserade och vi börjar närma oss allvaret i tävlingen. Desperat tittar vi på Nora och på de fyra siluetterna som närmar sig bakom oss. Jag hetsar på, Nicke värjer Nora ifrån mig och Johan funderar. Lösningen blir att jag tar Johans ryggsäck och han lastar upp Nora på ryggen. Vi måste spara hennes ben till utförslöpningen.

Vi rör oss i en klump fram till andra kontrollen. Stämpling och sen börjar klättringen ner. Här möter delar av Lundhags som är ute och springer på berget för att heja på. Det är både kul och stärker moralen. Vi öser på nedför. Jag hittar en redbull i ryggsäcken som vi trycker i Nora och den håller i 15 minuter. Sen tar jag och Johan henne i ”Jesus” greppet och vi springer ner för berget med Nora hängandes emellan oss. Turisterna på leden fick fullkomligt kasta sig åt sidan när vi dundrar ner för berget. Sista kontrollen stämplas vid foten av berget och nu har vi bara upploppet på två kilometer kvar in till målet vid centrum av Fort William.

Inget lag i närheten och vi går imål. Vår slutliga nionde plats är vi mycket nöjda med. Detta på ett VM med det hårdaste motståndet som vi någonsin mött och med en bana som medvetet var designad att ta kål på de flesta samt riktigt tuffa väderförhållanden som kryddade det hela.Vi åker hem glada över att ha genomfört tävlingen på ett stabilt sätt, att vi har tagit rätt beslut under tävlingen och framförallt att Nora mer en gärna vill tävla med oss igen!

Epiolog: Team Halti, som vi trodde var laget som jagade var längre bak än vi trodde. De låg dessutom och sov i växlingsområdet vid foten av Ben Nevis undertiden vi spurtade ner för berget. Laget bakom var spanska Team Buff som trodde de hade fått vittring på andra platstagarna franska Team Helly Hansen. Laget som i sin tur hade sett oss börja rusa över bergskammarna vid toppen av Ben Nevis, trodde det var spanska Team Buff, och även de börjat spurt nedför berget. Kul avslutnig!! Att Halti låg och sov när vi var på berget har vi inte berättat för Nora ännu… Vi tar det sen. /Daniel Hansson FJS Multisport