Adventure Racing World Championships 2008
Brasilien

Sand, mangroveträsk och en brutal värme väntade oss. Starten skulle ha gått för tjugo minuter sen. Lagen står startklara på en 20 km lång halvö av drevad sand som sträcker sig ut i havet, liknande en microöken omgiven av vatten. Klockan är 15.20, söndagen den 2:a november, och de varamaste timmarna på dygnet är över. Fortfarande tillräckligt varmt för att den 20 minuters försenade starten hunnit orska en torr känsla i munnen.

Lagen har ställt upp i en startformering som bildar tävlingsloggan ”Ecomotion” från luften. Helikoptern inväntas för den perfekta startbilden. Starten dröjer ytterligare 20 minuter. Organisationen för årets VM kan sin sak med exponering och proffsig finnish, men är ständigt försenade till varje utsatt tid. Den efterlängtade starten går och ecomotionloggan löses upp till en hord av racers som sätter av över sanddynorna mot den första kontrollen. Startsträckan på 3 mil i sand avverkades på en bit under tre timmar. Tempot var högt.

Strax efter skymningen växlar vi till tävlingens längsta sträcka tidsmässigt, kajakpaddling. Paddlingen gick genom ett massivt mangrovedelta som fick stockholms skärgård att kännas som en lekstuga. I motvind och motströmt tidvatten kändes sträcktiden som en oändlighet och med risiga sit-on-toppkajaker var det ingen skönhetstur.

Under paddlingen utsattes lagen för ett svårt taktiskt val. En bonuskontroll kunde tas under paddlingen som innebar att den obligatoriska vilotiden på åtta timmar kunde reduceras till fyra. Varje lag var tvunget att ta ut sin obligatoriska vila vid särskilda platser längs banan. Valet stod helt enkelt mellan att ta bonuskontrollen och sannolikt paddla mer än två timmar längre och samtidigt erhålla en bättre sömntaktisk handlingsfrihet, eller hoppa över bonuskontrollen och låsa sig till en mer statisk sömntaktik där totalt 8 timmars vila måste tas ut vid särskilda platser. Belutet om att ta kontrollen eller inte var vi tvugna att göra innan vi gick ut på paddlingen. Endast tre till fyra lag valde att ta bonusen. Vi valde bort den. Sannolikt ett bra val med hänsyn till vår hastighet på vattnet som stundvis uppskattades till 3 km i timmen på grund av motvind och tidvattenströmmar.

Årets VM var supportad, vilket innbär att ett supportteam följer laget längs banan och tar med utrustning, mat och vatten till växlingsplatserna. Som support från Sverige tog vi med Christian, en språkbegåvning från Fallskärmsjägarskolan och Tolkskolan som kan Portugisiska och som visade sig vara en support av kunglig klass. I Brasilien fick vi en förare och bil tilldelad av organisationen. Under loppet var det många lag som fick problem med sina förare som sannolikt inte insett i förväg vad de gett sig in på. Ofta är supportarbete lika sömnmässigt och mentalt påfrestande som att tävla själv. Vår brasilianska förare, Airton Soares, bondade snabbt med oss tack vare Christian och jobbade till 110% för vår prestation. Han fixade allt.

Soares, vår brasilianske förare och support.

Efter start var Murphy framme. Ovetandes om problemet i laget rasade vår supportbil ihop strax efter start. Christian och Soares lyckade få lift med all utrustning till växlingsplatsen. Tack vare den långa paddlingen fick de tid att skaka fram en ny jeep som kunde ta all packning för resten av tävlingen. Vi kunde fortsätta opåverkade. Utan Christians språkkunskaper och Soares engagemang hade det varit sluttävlat på ett mycket tråkigt sätt.

Efter paddlingen varvades trekking och cykelsträckor som bar av innåt landet ifrån kusten. Den fläktande vinden från havet avtog och temperaturen under dagtid steg ytterligare. Sandstigar och vägar var tungforcerade och utgjorde en fin reflekterande gryta för solstrålningen. Värmen under dagtid var brutal. När luften stod stilla noterades över 55 garder varmt. Vattnet vi bar med oss blev tevarmt och var allt annat än svalkande. Känslan var stundvis panikartad. Lagen tuggade sig långsamt fram i värmen och stannade vid varje träd som gav skugga och barer som kunde servera kall dryck för att sänka kroppstemeraturen. Nätterna var vår räddning. Vi längtade hela tiden efter mörkret.

Navigationen kan i efterhand beskrivas som spännande. Kartorna var av skalan 1:100.000 och representerade endast ett axplock av befintliga stigar, vägar och byggnader. I en trevägskorsning kunde det lika gärna finnas sju vägar att välja på... Med en svår navigering som gynnade oss arbetade vi oss långsamt upp i startfältet efter den mediokra paddlingen.

Halvvägs in i tävlingen var det dags för repmoment. Vid repmomenten var lagen tvugna att ta ut sin sista tid med obligatorisk vila. Det var här som det vinnande laget Orion kunde gå om tvåorna Nike som inte hade tagit bonuskontrollen. Efter repmomenten blev placeringarna mellan lagen mer tydliga då olika vilotider nu var utjämnade. Vilan avklarad, nu var det bara fullt ös in i mål.

För varje dag som solen gick upp kom värmen som en slägga. Vi straffades hårt. Vägen till den sista sträckan med segling och avslutande 10 km löpning kryddades bland annat med en flodpaddling... i en halvt uttorkad flod. Paddling och kajakdragning om vart annat mellan dammar i en uttorkad flodbädd blev ett tungt men exotiskt inslag. Döda halvmeterslånga ödlor, tvåkilospaddor, flugor och nattfjärilar som attakerade pannlamporna i nattmörkret, småfisk i mängder som hoppade upp och fyllde kajaken, badkarsvarmt solvärmt vatten. Känslan av att det ”växte” i vattnet var påtaglig. Här levde allt. Kallsupar var förbjudna. Det svenska laget Team Explore som gick starkt från starten på tävlingen tvingades tyvärr bryta under flodsträckan efter det att en lagmedlem inte kunnat behålla mat och vätska under en längre tid. Hennes tillstånd blev för dåligt för att fortsätta.

Efter tävlingens varmaste sträcka, en sandcykling, kom vi fram till växlingsplatsen för att gå ut på seglingen mot målet i Jericoacoara. Tidsfönstret för att gå ut på seglingen var mellan klockan tre och nio på morgonen för att vindarna skulle vara rätt. Åtta tätlag hade hunnit med seglingen på morgonen. Vi samlades upp med ett ett tjugotal efterkommande lag för att starta seglingen på torsdagsmorgonen.

Med lokala fiskebåtar seglade vi iväg mot målet. De köllösa båtarna var odugliga att kryssa med och de gynsamma vindarna var välkomna. Vi landsteg 10 km från mål och fortsatte springandes längs stranden till en efterlängtad målgång. Vi slutade på en 18:e plats, långt från vår målsättning, men fortfarande är det en mycket god prestation utifrån förutsättningarna.